Äldre kvarboendeprincipen

Diskussioner kräver bättre lösningar för äldreboende. Dagens samhälle förändras snabbt och livslängden ökar dramatiskt, medan verksamheten förändras och miljöhotet växer. Detta leder till ständigt nya problem för samhället och politikerna, huvuduppgiften är framtida planering.

Kvarboendeprincipen innebär att äldre ska ha rätt att bo kvar och inte tvingas flytta.

Under de senaste åren har äldre frågor väckt mer uppmärksamhet och har uppmärksammats av både kvinnor och män, oavsett partitillhörighet. Många tror att äldre människor har rätt till vissa förväntningar efter ett långt och hårt liv. Eftersom dagens politiker inte riktigt vågar lösa detta problem, vilket innebär att samhällets vilja inte räcker, bör enligt debattörerna varje svensk pensionär planera ett fungerande hem för sin ålderdom.

Som tidigare nämnts ökar livslängden dramatiskt. Sverige har för närvarande två miljoner äldre 65 år och äldre, vilket utgör nästan en tredjedel av väljarna. Idag är den genomsnittliga livslängden 83 år, och det förväntas att dessa födda år kommer att kunna nå den genomsnittliga livslängden i många år. I sig är detta något trevligt och positivt, och inom fem år ökar livet, detta kan innebära fyra friska år och år av ett längre år.

Detta innebär att utveckling med fler äldre också innebär mer användbara äldre människor. De nya generationerna är äldre - med dagens förväntningar och krav - det är allt mycket, men också, till skillnad från tidigare generationer, mycket pratsamma och skrivande experter. Dessa fyrtiotalet har också åsikter som de är vana vid att höras. För fyrtiotalet blev det vanligare att få en kvalificerad utbildning och göra en karriär.

Med de bästa fungerande offentliga arbetena på fyrtiotalet främjades en stabilare Ekonomi och gynnsammare skatteregler. Därför är det inte förvånande att de också kan ha vissa specifika förväntningar på samhällstjänst för äldre. Diskussionerna menar också att detta har skapat en plats för ett nytt brott riktat mot ensamma äldre. Samtidigt inkluderar detta ett separat jobb, stress och ofta en dålig arbetsmiljö för hemunderhåll.

Dessutom är släktingar tungt belastade, vilket kan betraktas som en annan fälla. Dessutom tenderar detta att leda till en stillastående bostadsmarknad. Nya bostadsformer efterfrågas av debattörer som menar att behovet av nya lösningar kan tillgodoses med hjälp av bra mellanformer av äldreboenden. Är det så att våra politiker blundar för att en åldrande befolkning kräver mer resurser?

Kvarboendeprincipen har länge varit vägledande inom äldrepolitiken i Sverige och innebär att den enskilde ska kunna bo hemma i sin ursprungsbostad så länge som den enskilde själv önskar.

Kanske tolkas äldres behov i alla de strängare rekommendationer som politikerna själva har definierat när det gäller att bedöma vården? Det är ofta svårt för de äldre att hävda sina rättigheter, inte minst för dem som inte har fyndiga anhöriga som hjälper och förvaltar och ställer krav på att de äldre ska få en plats för de äldre. Risken ligger också i det faktum att äldre som överklagar vägran att ansöka om en plats i ett äldreboende kommer att dö innan ärendet är löst.

Flera svek enligt Lennart Johansson leder till flera satsningar. Det skulle vara ett svek mot de äldre, som inte kommer att få en plats på äldreboendet när han eller hon själv anser det nödvändigt. Det kommer också att finnas förräderi av släktingar som får ta, ofta oönskade, ökat ansvar. Dessutom kan det tolkas som ett svek mot vårdpersonal och andra intressenter som tvingas ta hand om äldre hemma, även om de äldre själva inte vill ha något annat än att flytta till ett äldreboende.

Risken för misstro mot systemet är allt i fara, vilket leder till en ökad misstro mot systemet och därmed en brist på tro på den svenska modellen. Sverige är det land i världen, tillsammans med Nederländerna, som satsar mest resurser på äldreomsorgen. Problemet ligger i löften som inte uppfylls, och därmed kan politikernas löften uppfattas som tomma ord. Detta förstör i sin tur förtroendet för vårt socialförsäkringssystem, för våra valda representanter, liksom för socialförsäkringspersonal, inte minst medicinsk personal, som får utföra en kollektiv plikt.

Kommunernas ansvar för äldreomsorgen bygger på att man finansierar drygt 90 procent av kostnaderna för äldreomsorgen. Cirka 20 procent av de kommunala skatteintäkterna betalas för äldreomsorgen med stora lokala variationer. Staten-parlamentet och regeringen - har mycket liten förmåga att påverka äldreomsorgen, förutom lagstiftning och ekonomiska incitament - båda är ganska trubbiga verktyg.

När vårdskandaler på kommunal nivå bryter ut i de nationella medierna hålls den ansvariga ministern ofta ansvarig, även om denna minister inte har möjlighet att ingripa.

Således kan ansvarsfördelningen uppfattas som mycket oklar. Vem är ansvarig? Är det kommunfullmäktige, äldreomsorgschefen, handläggaren eller vårdpersonalen? Eller är det ägare eller riskkapitalist i ett privat medicinskt företag? När allt kommer omkring försvarar den ansvariga ministern fortfarande sin politik genom att påminna om nuvarande eller nya investeringar i form av statliga bidrag till municipalities.It kan vara svårt att förstå allt detta när perspektiv växlar mellan nationellt och lokalt.

Statsbidrag brukar inte gå långt när det gäller kommunal nivå, med tanke på alla kostnader som kommunerna har. Det finns alltid en risk att något går fel i någon av landets kommuner och bland om personer med äldre. Därför bör kommunerna finansiera proaktiva insatser när det gäller boende, vård och omsorg. Inte på lika villkor-kommunala skillnader i äldres kvalitet varierar mellan olika kommuner, liksom från möjligheten att få plats på ett äldreboende.

Det är som att jämföra vädret i vårt stora och långsträckta land, det kan se helt annorlunda ut på olika platser i landet. Den består av ett gap mellan löften om vård och omsorg om det behövs och önskas - och resultatet, som bestäms av kommunen och där äldres vilja och önskan lätt väger!