Julius caesar uppsala stadsteater recension

Lekplatsen är ett smutsigt grått industriutrymme med tjocka metallpelare som håller matrisen. Långa kedjor hänger från taket och ljudet är hotfullt i mörkret. Färska dofter från avloppet känns i publiken. Dialogen är vacker och poetisk. Här är många snygga liknelser som när Brutus talar om Caesar och beskriver honom som en orm som ännu inte har lämnat sitt skal. Innan ägget kläcks måste ormen tämjas.

Caesar får inte fortsätta att förtrycka sitt folk. Han måste stoppas till varje pris.

William Shakespeares klassiker "Julius Caesar" från har fått en smart och oavbrutet fängslande uppdatering av Johan Österberg Nilsson på Uppsala stadsteater.

Med Julius Caesar gör Steen en nyanserad, modern tolkning av den klassiska berättelsen om kampen om makt och misstro mot makteliten. I en intervju beskriver Steen pjäsen som en dödsmässa: - Min tanke med det här talet är att göra en vacker och brutal död rättvis för demokratin, men det kan också peka på en ljusare väg framåt. Julius Caesar är som en genomförbarhetsstudie för Hamlet, en tryckkokare för kokning för en thriller.

Det känns bara.

Skärmarna tar över i Jonas Österberg Nilssons ”Julius Cæsar” på Uppsala stadsteater.

Vi sitter där i den första parken för ceremonin, och varje minut kommer vi närmare dödsögonblicket. Miljön, som kostym och smink, gör mycket. Kostymdesigner Behnaz Aram är ett stort namn i modevärlden. Med sina samlingar lyckas de fånga kanten av tid, talang och Romens Gam, medan mörka färger, sot på kinderna och kabel över ögonen skapar obehag och ett kallt fall längs ryggraden.

Det sägs vanligtvis om Shakespeares Caesar att han ständigt uppdateras, för vad är samhället om inte politik och ett antal kraftfulla spelare som säger sig själva att deras sätt att kontrollera är det enda rätta? Här har du bestämt dig för att placera spelet i vår tid, men i stor utsträckning behålla det ursprungliga skriptet. För en student som har drama färskt i hans sinne, det måste ha representerat den perfekta kompromissen för att verkligen kunna absorbera sprängämnen och cape in i berättelsen.

Och skådespelarna lyser på ett nästan nådelöst sätt-jag har sällan sett en teaterproduktion där varje roll är så övertygande att du bara vill kapitulera till dess överlägsenhet. Det är omöjligt att höja individuella ansträngningar, varje rörelse, min och uttryck är enastående. Det är dock svårt att skriva om den här uppsättningen utan att påverkas av den oundvikliga frågan - kommer du att locka en publik till teatern genom att imitera serien och biografen, eller skjuter du i foten?

Detta är definitivt inte första gången produktioner har valt att använda skärmar och projektioner i sina uppsättningar, förinspelade eller inte, men här är det inte en fråga om pjäsens bitar, utan själva grundförutsättningen. Kallt ljus, ödesbelastad musik och dystra karaktärer i Beygei trench får en direkt linje att tänka på någon Beck-film och modern TV-serie.

Och det är här att det blir svårt att säga om detta är merit eller inte. En tekniker med en kameraman som följer skådespelarna bakom dolda väggar och effekter som en regnmaskin på hjul tvingar tittaren att villkorslöst flytta fokus bort från vad som faktiskt händer på skärmen och vad som händer på scenen.